Nabokov utgiven mot sin vilja

Två gånger lär den berömde ryskamerikanske författaren Vladimir Nabokov i förtvivlan ha varit på väg att slänga manuskriptet till Lolita i elden. Båda gånger hindrades han av sin fru och romanen blev så småningom en av världens mest berömda.

Att beröva världen Lolita skulle ha varit en gruvlighet, och hans son Dmitrij menar att detsamma gäller Laura. Situationen har blivit känt som "Dmitrijdilemmat": Nabokov testamenterade att romanen, som han arbetat på under de sista åren av sitt liv, skulle brännas om han inte hann avsluta den. Varken hans fru eller son hade dock hjärta och manuskriptet har legat bakom lås och bom i ett bankfack under trettio år och på distans kittlat nerverna på varenda Nabokovälskare. Under dessa år har Dmitrij plågats i valet och kvalet. Elaka tungor påstår att han rentav har försökt kontakta sin döde far medels en spiritist.

När boken till sist kom ut förra månaden presenterade förlaget den som "romanen som världen väntat på i trettio år". En sådan dundrande lansering bäddar emellertid för besvikelse. Det rör sig ingalunda om en roman. Knappt ens en oavslutad, eller i fragment. Snarare blir vi sålda en samling förstudier och utkast, bitvis rena arbetsanteckningar.

Det som kanske någon gång i futurum exaktum preteriti kunde ha blivit en fenomenal sista roman behandlar en monstruöst överviktig neurolog och hans unga promiskuösa fru, Laura, ett slags remaster av Lolita. Medan Laura har - eller inte har - affärer vid sidan av, företar sig berättarjaget projektet med att gradvis radera ut sin kropp, från tårna och upp, i ett utdraget självmordsexperiment. Knappt mer än så får man inte reda på innan de hundratrettioåtta indexkorten som utgör utkastet är slut.

Utanför sin kontext är Nabokovs sista verk meningslöst: det är som om Malevitj aldrig hunnit måla igen sin svarta ruta. De få anteckningarna räcker helt enkelt inte till att bygga upp någon form av inre värld och tydliga karaktärer. För oss som älskar hans konst är Laura inte desto mindre en helt logisk avslutning på en fantastiskt mångbottnad författarkarriär. I sina sista romaner bröt Nabokov konsekvent mot den narratologiska konventionen om att berättarjaget inte får dö i sin bok. I The Original of Laura, det "sista efter sista", blir vi vittne till vad som händer när författaren avlider in propria persona.

Frågan som borde ha ställts gäller inte om Laura skulle ha publicerats, utan hur. Som flera har påpekat vore dess rättmätiga plats någonstans i slutet av Nabokovs samlade verk, en lågmäld sista gåva till nabokovister och nabokovfiler. PR-jippot som arrangerats kring den torde ligga helt på förlagets och sonens samvete.

Ironin kring Nabokovs sista efterlämning upphörde heller inte med publikationen. Strax därpå annonserade Dmitrij Nabokov att också förlagan, de hundratrettioåtta indexkorten, skulle auktioneras ut. Han vill inte bara sälja Laura utan också hennes original, tänkte man genast. Auktionen blev dock ett komplett misslyckande: Laura förblev osåld.